Post by strobrod on Jan 26, 2008 0:58:19 GMT 1
Så jag har bestämt mig för att återuppliva mitt intresse för äventyrsspel. Det är lätt att få för sig att genren är död, men det krävs faktiskt inte särskilt mycket grävande för att inse att så inte är fallet. Den är bara betydligt mindre och entusiastdriven än tidigare. Och det finns många, många äventyrsspel som släppts på sistone som jag inte har testat. Det har jag tänkt ändra på nu i vår. Jag har 40 gig som väntar på att nötas och det första jag gav mig på var Sinking Island.
Sinking Island är det senaste släppet från studion White Birds; med 2000-talets kanske största namn inom äventyrsspel i spetsen - Benoit Sokal. Han är snubben bakom Syberia-spelen, Amerzone och några andra spel som väntar på att spelas av mig.
Spelet är en detektivhistoria. Bakgrunden är att den excentriske miljardären Walter Jones har bjudit in hela sin familj till en avlägsen ö som huserar ett 200 meter högt torn som var tänkt att bli ett lyxhotell. Innan det kan öppna så blir dock Jones mördad och givetvis är det upp till dig att reda ut vad som egentligen har skett. Historien hade kunnat vara lite klyschig om det inte vore för den väldigt originella miljön. Man kommer till ön i början av en tropisk storm, som bara blir värre och värre ju längre spelet går och hotar att uppsluka hela ön, därav spelets titel.
Man erbjuds relativt stor frihet att utforska allt i sin egen takt och bedriva sin undersökning. Spelet går ut på att samla uttalanden från de misstänkta såväl som fysiska bevis och kombinera dessa för att svara på specifika frågor som spelet ställer. Exempelvis "Vilka var i närområdet när Walter Jones blev mördad" och liknande. Det är en originell skruv på det hela och jag gillade det, även om det successivt blir mer och mer frustrerande allt eftersom inventoriet fylls upp med hundratals uttalanden och tonvis med potentiellt bevismaterial. Dessutom blir det aningen tradigt i längden att söka upp de misstänkta och ställa nya frågor, då de dels är utspridda över spelområdet och även byter plats regelbundet. Man har tillgång till information om var de befinner sig, men det tar tid att navigera sig genom de 70 eller så skärmar som spelet omfattar. Det blir en del backtracking. I huvudsak så är spelsystemet stabilt, dock, och karaktärerna är intressanta nog för att bibehålla ens intresse.
Grafiskt sett så är det ett väldigt väl genomfört spel, får man väl säga. Jag imponerades mest av utomhusmiljöerna, men även tornets interiör är väldigt välgjort. Det ger ett massivt intryck, men de ändlösa mörka gångarna blir lite uttjatade efter ett tag.
Systemet med att samla ledtrådar har även svagheten att om man missar en liten grej någonstans så kommer man inte vidare. Det är inget nytt i äventyrsspel som så, men då Sinking Island är relativt icke-linjärt i sin utformning så innebär detta att ledtråden man är ute efter kan vara vart tusan som helst i huset. Det blir en viss nötningsfaktor om man inte är fullt alert hela tiden.
Men det är ett bra spel. Definitivt ett värdigt tillskott i samlingen, måste jag säga, och ett bevis på att äventyrsgenren ännu har gott om liv kvar i sig. Benoit Sokals spelkoncept är som regel helgjutna och han skriver väldigt engagerande historier. Spelmekaniken har sina fördelar och nackdelar, men den är ändå övervägande positiv då den bryter en aning ny mark åtminstone.
Jag skulle klassa det som ett medelsvårt spel, mest på grund av en del potentiellt knixiga situationer som resultat av ovanstående problem. På det stora hela är dock pusslen logiska och det finns tillräckligt med plot twists för att bibehålla intresset och motivera en till att svara på nästa fråga. Så om ni känner er lika svältfödda som jag på äventyrsspel så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Det är knappast perfekt, men definitivt ett bra spel.
Mitt nästa projekt är Culpa Innata; ett futuristiskt polis-ish-äventyr. jag har redan kommit en bra bit in i det och än så länge är det väldigt lovande. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
Sinking Island är det senaste släppet från studion White Birds; med 2000-talets kanske största namn inom äventyrsspel i spetsen - Benoit Sokal. Han är snubben bakom Syberia-spelen, Amerzone och några andra spel som väntar på att spelas av mig.
Spelet är en detektivhistoria. Bakgrunden är att den excentriske miljardären Walter Jones har bjudit in hela sin familj till en avlägsen ö som huserar ett 200 meter högt torn som var tänkt att bli ett lyxhotell. Innan det kan öppna så blir dock Jones mördad och givetvis är det upp till dig att reda ut vad som egentligen har skett. Historien hade kunnat vara lite klyschig om det inte vore för den väldigt originella miljön. Man kommer till ön i början av en tropisk storm, som bara blir värre och värre ju längre spelet går och hotar att uppsluka hela ön, därav spelets titel.
Man erbjuds relativt stor frihet att utforska allt i sin egen takt och bedriva sin undersökning. Spelet går ut på att samla uttalanden från de misstänkta såväl som fysiska bevis och kombinera dessa för att svara på specifika frågor som spelet ställer. Exempelvis "Vilka var i närområdet när Walter Jones blev mördad" och liknande. Det är en originell skruv på det hela och jag gillade det, även om det successivt blir mer och mer frustrerande allt eftersom inventoriet fylls upp med hundratals uttalanden och tonvis med potentiellt bevismaterial. Dessutom blir det aningen tradigt i längden att söka upp de misstänkta och ställa nya frågor, då de dels är utspridda över spelområdet och även byter plats regelbundet. Man har tillgång till information om var de befinner sig, men det tar tid att navigera sig genom de 70 eller så skärmar som spelet omfattar. Det blir en del backtracking. I huvudsak så är spelsystemet stabilt, dock, och karaktärerna är intressanta nog för att bibehålla ens intresse.
Grafiskt sett så är det ett väldigt väl genomfört spel, får man väl säga. Jag imponerades mest av utomhusmiljöerna, men även tornets interiör är väldigt välgjort. Det ger ett massivt intryck, men de ändlösa mörka gångarna blir lite uttjatade efter ett tag.
Systemet med att samla ledtrådar har även svagheten att om man missar en liten grej någonstans så kommer man inte vidare. Det är inget nytt i äventyrsspel som så, men då Sinking Island är relativt icke-linjärt i sin utformning så innebär detta att ledtråden man är ute efter kan vara vart tusan som helst i huset. Det blir en viss nötningsfaktor om man inte är fullt alert hela tiden.
Men det är ett bra spel. Definitivt ett värdigt tillskott i samlingen, måste jag säga, och ett bevis på att äventyrsgenren ännu har gott om liv kvar i sig. Benoit Sokals spelkoncept är som regel helgjutna och han skriver väldigt engagerande historier. Spelmekaniken har sina fördelar och nackdelar, men den är ändå övervägande positiv då den bryter en aning ny mark åtminstone.
Jag skulle klassa det som ett medelsvårt spel, mest på grund av en del potentiellt knixiga situationer som resultat av ovanstående problem. På det stora hela är dock pusslen logiska och det finns tillräckligt med plot twists för att bibehålla intresset och motivera en till att svara på nästa fråga. Så om ni känner er lika svältfödda som jag på äventyrsspel så rekommenderar jag definitivt att ni tar er en titt på det. Det är knappast perfekt, men definitivt ett bra spel.
Mitt nästa projekt är Culpa Innata; ett futuristiskt polis-ish-äventyr. jag har redan kommit en bra bit in i det och än så länge är det väldigt lovande. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
