Post by daniel on Jan 29, 2007 17:58:43 GMT 1
Dawn of War, är ett Warhammer 40k RTS. Det har mer gemensamt med Tabletop än med Ost-literaturen.
Skillnaden är mest att i literaturen kring Warhammer är, att Space Marines är likt gudar och det krävs mer än ett lyckat skott från en pansarvagn att ha ihjäl dom. Med sina Powerarmours sparkar dom så mycket rumpa att det finns inte.
I tabletop, är de mer "vanliga" soldater och dör som små flugor.
Detta är inte en dålig sak, men det är den markanta skillnaden så vitt jag vet.
Dawn of war tar vid där Starcraft slutade. Underbara micro-möjligheter med olika karraktärers "skills" och från Warcraft 3 välkända "tab-inom-gruppen-funktionen" som tar dig till nästa grupptyp i den valda gruppen. Vilket möjlig gör ett snabbt klickande i stridens hetta.
Resurshanteringen liknar Total Annihilation King domes, där man tar över noder för att ens resurser skall öka.
Vilket i sin tur gör att striderna oftast koncentreras runt dessa noder. Inga noder, inga resurser. Inga resurser, inga pojkar med vapen, inga pojkar med vapen, du dör.
Singel-player storyn är hyfsat fyndig och brukar oftast motivera till mer spelande. Vissa banor känns lite som om fyllnad, men vad gör det när du får krossa Orcher och Chaos.
Dawn of war centrerar runt kampen mellan Människan mot Chaos och Orcher.
Chaos kan liknas vid Rymd Imperiet i Starwars. Människor som har fallit till den mörka sidan och kämpar för ondskap, terror och annat smått och gott som total förintelse av galaxen.
Orcher är en ohyra i människors ögon. De sprider sig från planet till planet i jakt på krig. När de inte hittar något krig, krigar de mot varrandra. Gröna, stora, luktar illa och skjuter på allt som rör sig. De har inget konsekvent mål för som är att förstöra allt i sin väg, de är bara så.
Vid sidan av denna kamp står Eldar. Eldar är fåniga självgoda alver, ultra metrosexuella och är mest ivägen för Människorna när de försöker rädda galaxen från total förintelse. Men, ibland drar Eldar tummen ur och hjälper till när det verkar som om deras "bisittande" inte räcker.
Multiplayer
I multiplayer är Dawn of war även här likt Starcraft, tempofyllda matcher som svajar fram och tillbaka på slagfältet.
Det är intensivt och svettigt. Det som slog mig mest var att Dawn of War i multiplayer är att även om raserna är distinkt olika, och även om obalans finns. Är det aldrig givet att en ras vinner över en annan. Det är välbalanserat och viktigast av allt, fantastiskt roligt.
Det är en klar 8.5/10
Skillnaden är mest att i literaturen kring Warhammer är, att Space Marines är likt gudar och det krävs mer än ett lyckat skott från en pansarvagn att ha ihjäl dom. Med sina Powerarmours sparkar dom så mycket rumpa att det finns inte.
I tabletop, är de mer "vanliga" soldater och dör som små flugor.
Detta är inte en dålig sak, men det är den markanta skillnaden så vitt jag vet.
Dawn of war tar vid där Starcraft slutade. Underbara micro-möjligheter med olika karraktärers "skills" och från Warcraft 3 välkända "tab-inom-gruppen-funktionen" som tar dig till nästa grupptyp i den valda gruppen. Vilket möjlig gör ett snabbt klickande i stridens hetta.
Resurshanteringen liknar Total Annihilation King domes, där man tar över noder för att ens resurser skall öka.
Vilket i sin tur gör att striderna oftast koncentreras runt dessa noder. Inga noder, inga resurser. Inga resurser, inga pojkar med vapen, inga pojkar med vapen, du dör.
Singel-player storyn är hyfsat fyndig och brukar oftast motivera till mer spelande. Vissa banor känns lite som om fyllnad, men vad gör det när du får krossa Orcher och Chaos.
Dawn of war centrerar runt kampen mellan Människan mot Chaos och Orcher.
Chaos kan liknas vid Rymd Imperiet i Starwars. Människor som har fallit till den mörka sidan och kämpar för ondskap, terror och annat smått och gott som total förintelse av galaxen.
Orcher är en ohyra i människors ögon. De sprider sig från planet till planet i jakt på krig. När de inte hittar något krig, krigar de mot varrandra. Gröna, stora, luktar illa och skjuter på allt som rör sig. De har inget konsekvent mål för som är att förstöra allt i sin väg, de är bara så.
Vid sidan av denna kamp står Eldar. Eldar är fåniga självgoda alver, ultra metrosexuella och är mest ivägen för Människorna när de försöker rädda galaxen från total förintelse. Men, ibland drar Eldar tummen ur och hjälper till när det verkar som om deras "bisittande" inte räcker.
Multiplayer
I multiplayer är Dawn of war även här likt Starcraft, tempofyllda matcher som svajar fram och tillbaka på slagfältet.
Det är intensivt och svettigt. Det som slog mig mest var att Dawn of War i multiplayer är att även om raserna är distinkt olika, och även om obalans finns. Är det aldrig givet att en ras vinner över en annan. Det är välbalanserat och viktigast av allt, fantastiskt roligt.
Det är en klar 8.5/10
